onsdag 4 mars 2009

Fullt upp!

Japp...nu är det precis fullt upp! Jag håller på med lite hemligheter, har utvecklingssamtal och full rulle hemma så om det är lite tyst i bloggen så förstår ni varför.
Förra veckan satt jag och Sara och tittade lite i gamla skolkataloger och jag tycker nästan att det känns lite konstigt att se sina gamla elever.
Många av dem delar man verkligen fyra år med.
Jag är en del av deras vardag, jag har fått veta massor om dem, sånt som de kanske inte berättat för någon annan. Jag har många gånger varit kurator, vän och mamma. Jag har tröstat, skrattat och gråtit tillsammans med dem. Jag tror att jag för en hel del varit en viktig person och de har varit viktiga för mig. Genom åren har jag lärt dem massor och de har även lärt mig en hel del. Det har varit tufft ibland, både för dem och för mig.
Jag har blivit allt från hotad till omkramad. Som tur är har hoten varit få och kramarna många.

Jag tycker inte som många andra att ungdomen idag är hemsk utan jag tycker att de är precis som vi var en gång i tiden, unga mäniskor som är på väg att skapa sig en identitet.
Jag har åkt på flera utlandsresor ihop med elever, suttit vid ett antal lägereldar och berättat spökhistorier, haft en hel del filmkvällar och massor av friluftsdagar/temadagar med allt möjligt innehåll, bowling, exotisk dans, paddling osv...
Dessutom givetvis all den undervisning man har haft och de ibland livliga diskussioner som blivit.
Jag älskar mitt jobb!
Även om det ibland är tungt, det är det ju när man har med människor att göra och den dagen jag slutar att bry mig om mina elever, då slutar jag för då har jag inget att ge. Men jag tror inte att den dagen kommer, jag är som jag är och jag kommer nog alltid vara den där som egentligen bryr mig lite för mycket. Hellre lite för mycket än att man blir någon slags mekanisk robot som är allt för rädd för att ge lite av sig själv.

Det blir konstigt när människor man varit så nära bara försvinner efter fyra år, jag tror inte jag kommer vänja mig helt vid det, samtidigt är det en del i processen. De har varit under vårt beskydd och vår omtanke under den här konstiga perioden i livet som kallas tonår, sedan är det dags att gå vidare...prova sina vingar och ge sig ut i livet.
Men visst värmer det när ens gamla elever ger mig en kram när vi springer på varandra och det är det faktiskt många om gör och alla stannar i alla fall och säger hej!
Nu ska jag smussla lite mer med hemligheter innan jag ska se Grey's.
Kram på er!

2 kommentarer:

Annette sa...

Vilken underbar beskrivning av ditt jobb, din vardag! Så härligt att läsa!

teres sa...

Vad bra du skriver, verkligen intressant att läsa, tack för inblicken!!!!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...