lördag 2 juni 2012

Sorg


Ibland händer saker i livet som får en att stanna upp och sätta sig att reflektera kring de stora frågorna i livet. Genom mitt liv har jag förlorat många av mina nära och kära och det på olika sätt. Antingen som mina far- och morföräldrar, av ålder efter att levt ett långt och innehållsrikt liv, eller som flera andra som stått mig nära, alldeles för tidigt.

Största sorgen är efter min mamma. Det var inte rätt, det var inte hennes tid, hon hade många år kvar att leva och jag har under åren verkligen behövt henne och då har hon inte funnits där...bara ett stort tomrum.
Hon dog för 21 år sedan av dubbelsidig lunginflammation, en sjukdom som man normalt sett inte dör av om man får rätt vård direkt, vilket hon inte fick. Givetvis gör känslan av att det var så onödigt och att det hade kunnat förhindrats sorgen större att bära. Man undrar många gånger vad som hade hänt OM...om hon kommit till sjukhus tidigare, om hon hade fått rätt vård när hon kom dit, om vi hade varit på oss mer, om vi hade insett hur allvarligt det var....
Jag var 19 år när jag blev moderlös och mina barn har inte fått träffa sin mormor.

Jag har också fått sörja en mycket nära vän. Cancern tog henne i alldeles för unga år. Hon var bara 26 år och lämnade tre små barn efter sig. Det gick så fort, på lite mer än ett halvår var hon borta och hon har verkligen lämnat ett stort tomrum efter sig. Jag tänker ofta på henne och på hennes barn. Vi upplevde så mycket skratt tillsammans och vi delade många stunder i sorg och glädje. Det var henne jag gick till om något var jobbigt och hon kom till mig när hon behövde en axel att gråta ut mot. Även om vi umgicks mer eller mer intensivt i perioder så visste vi båda att vi fanns där...men rätt var det är så gjorde hon inte det.
Jag minns sista gången jag träffade henne...det var på sjukhuset i Linköping någon vecka innan hon dog. Hon var så mager och blek och hon fick mycket smärtstillande, trots det skrattade vi så det ekade i det lilla kala sjukhusrummet. Skrattet tog på hennes krafter och hon orkade inte ha kvar oss så länge...vi grät också en hel del, både hon och vi visste att hon inte hade så långt kvar...
Jag är ändå så tacksam att jag har det besöket att tänka tillbaka till, nästa gång jag såg henne var när hon precis dött och vi kompisar åkte upp för att säga adjö. Samma sjukhussal men inga skratt som ekade mellan väggarna.....utan bara tårar. Hennes ansikte var så fridfullt och man såg inte längre spår efter all den smärta hon känt. Hon kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta, saknar henne så mycket.

Nu är det dags igen....en kompis från förr valde för någon vecka sedan att själv ta sitt liv. Det finns så mycket känslor som jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen med. Så många frågor, sån förtvivlan och också en del ilska. Varför? Varför? Hur hade livet sett ut för henne sista tiden? Varför försökte hon inte söka hjälp? Vilka mörka tankar fick henne att ta beslutet? Hur kunde hon lämna sin dotter ensam kvar med den sorgen? Sedan också den egna skuldkänslan, varför har jag inte hört av mig mer? Hur länge sedan är det egentligen vi träffades? Hade jag eller någon annan kunnat förhindra det?
Den 19e juni är det begravning och i allt som händer runt omkring kan man inte låta bli att tänka tanken...vem kommer lämna oss nästa gång?

Var rädda om varandra därute.

Massor av kärlek till er.

1 kommentar:

Malin sa...

De där känslorna är så svåra.. Det var en kompis till mig som tog sitt liv för några år sedan. Först var jag arg. Och ville förstå! Varför varnade hon inte, varför sa hon inte till? Sedan blev jag ledsen, såklart. Och bedrövad över alla frågor man aldrig kommer få svar på. Det är SÅ så svårt!!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...