onsdag 8 januari 2014

Föräldrar och skolan

Jag har under mina 21 år som förälder och 14 år som lärare funderat mycket kring min roll som förälder och vilken betydelse jag har för att mina barn ska få en bra uppväxt och skolgång.
Något jag har reagerat på är hur många (föräldrar, politiker, media m.fl) lägger över allt ansvar på skolan. Skolan ska lära barnen att knyta skorna, skolan ska lära barnen hur man är mot andra barn, skolan ska...skolan ska...
När det inte gått så bra så är det skolans fel, politikernas fel, kompisarnas fel ....

Nu sticker jag ut hakan och säger NEJ! Det är DU som förälder som har ansvaret för ditt barn. Det är du som ska fostra ditt barn i vad som är rätt och vad som är fel. Det är bara DU som förälder som kan ge ditt barn en bra värdegrund och det är DU som förälder som får ditt barn att lyckas. Det är DU som måste investera i ditt barn!

Jag har under mina som lärare mött fantastiska ungdomar/barn som trots olika svårigheter klarat av skolan bra och utan att ha bedrivit någon forskning i det hela kan jag säga att bakom dessa barn/ungdomar har det så gott som alltid funnits föräldrar som förmedlat till sina barn att skolan är viktig och det är viktigt hur man är mot andra, både barn och vuxna. Det är föräldrar som har ägnat sina barn tid. Tid för samtal om viktiga saker och tid till läsning och läxläsning. De har satt gränser och ställt krav men också uppmuntrat, visat stor kärlek och omtanke.

Jag har också mött barn som verkligen har kämpat och jag har mött barn det inte har gått så bra för. Många gånger har man i samtal förstått att föräldrarna inte haft en bra skolgång och i och med det fått en negativ bild av skolan. Många förmedlar (omedvetet eller medvetet) denna negativa bild av skolan till sina barn. Många gånger har man hört att föräldrarna säger: -Jag var sådan när jag gick i skolan..
Ibland funderar jag på om man förväntar sig att ens barn ska få samma problem som man själv har haft och om detta blir en självuppfyllande profetia.
Jag har också mött sönderstressade föräldrar som inte ens har tid att komma på utvecklingssamtal (EN halvtimme per termin!!)  och barn som har tio aktiviteter per vecka som ska hinnas med och där föräldrar tycker att det är för mycket med tre läxor per vecka. (Läxornas vara eller inte vara är en annan diskussion som jag skulle kunna skriva mycket om, men jag lämnar den delen just nu..)

Från den stund man får ett positivt graviditetstest så har man ett livslångt åtagande! Att vara förälder innebär inte bara att barnet har kläder på kroppen och mat på bordet. Att vara förälder innebär att man får investera tid och intresse i sitt barn! Att vara en god förälder innebär inte heller att man alltid låter sitt barn få sin vilja igenom eller att man ständigt försvarar sitt barns handlingar. Att vara en god förälder innebär att man sätter gränser och ställer krav. Givetvis med massor av kärlek och uppmuntran.

För ett tag sedan stod det mycket i tidningarna om skolans ansvar när det gäller nätmobbning, att det var skolans sak att ta tag i det osv. Jag blev mycket fundersam kring detta. Inte för att jag inte vill ha den diskussionen i skolan, jag gillar verkligen att arbeta med värdegrundsfrågor i skolan. Det är spännande och intressant och förhoppningsvis något som får en del att tänka i lite andra banor än tidigare. Nej, det jag reagerade på var att det skulle vara skolans ANSVAR.
Nej! Det är föräldrarnas ansvar. Det är ni som föräldrar som är viktigast för era barn, det är det era åsikter och tankar som till största delen påverkar era barn! (Dessutom sker den mesta nätmobbningen på fritiden...)
Det är ni som måste lära era barn hur de ska vara mot  andra!

Nu är det väldigt aktuellt med resultatet från den senaste PISA-rapporten, där det visat sig att svenska ungdomars kunskaper minskar. Det är skrämmande för oss alla att läsa att läskunskaperna har dalat så mycket. Jag tror inte det finns ett enkelt svar varför det har blivit så och jag tror att det är många faktorer som spelar in. EN av orsakerna tror jag däremot ligger i förskjutning av ansvar från hemmet till skolan. Ja, skolan har ett otroligt stort ansvar, jag försöker inte skjuta över hela skulden på er föräldrar. Vi i skolan (lärare, rektorer, specialpedagoger, politiker m.fl) har ett stort arbete framför oss att vända den nedåtgåenende trenden men jag tror inte att vi ensamma klarar av det, vi måste få med er föräldrar också! Inte så att ni som föräldrar ska börja styra och undervisa i skolan utan att ni som föräldrar ska vara mer delaktiga i era barn och deras utveckling och att ni kliver in och talar om för era barn hur viktig skolan är. Detta är viktigt att börja med redan när barnen är små och börjar i skolan. ER inställning till skolan påverkar också era barns inställning. Det ÄR viktigt att lära sig läsa ordentligt, det ÄR viktigt att lära sig matematik osv. Det är viktigare än att spela GTA eller Candy Crush!

En del av er säger säkert att barnen är så många timmar i skolan och att det gör att det blir skolans ansvar att det går bra för dem. Visst är det så att barnen är större delen av dagen i skolan men NI som föräldrar är de viktigaste personerna för era barn och även om många av er inte tror det så är det också ni som påverkar era barn mest. Både positivt och negativt. Sedan har givetvis skolan också ett ansvar men det är först när vi jobbar mot samma mål som barnen verkligen lyckas.

Men tiden då? I de flesta hem är både man och kvinna tvungna att arbeta heltid och det är svårt att få livet att gå ihop med arbete, hem och andra måsten. Sedan är det ju också viktigt att få "egentid" för att man inte ska bli utbränd, eller hur? Jag vet hur det är, jag jobbar heltid och har gjort hela tiden som förälder.
Det handlar om att prioritera. Lägg ifrån er mobilen en stund och lägg den tiden på ditt barn istället. Eller avsätt tiden vid maten till att prata om viktiga och vardagliga saker. Ta en kvart med ditt barn varje kväll vid läggdags för läsning. Använd frukoststunden till en mysig tid på morgonen där ni pratar om dagen som kommer. Var kreativa till att hitta tid till det viktigaste i ert liv, era barn!
 En del lägger mer tid på sina husdjur än vad de lägger på sina barn....många lägger mer tid till mobiltelefon och dator. 

Jag är inte perfekt som förälder och jag tror inte det finns någon som är det. Jag har gjort massor med misstag men jag har också omvärderat mycket under åren som förälder.Jag vill inte heller skuldbelägga alla ni som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Jag vet och jag förstår.
Jag försöker inte heller ta ifrån lärare, rektorer, politiker m.fl. det ansvar som de har.

Det jag vill är att väcka en tanke, en fundering och kanske är det någon som efter att ha läst det här (om ni orkat läsa så långt) lägger ifrån sig mobilen och går och läser med sitt barn.

Och glöm inte...ni är fantastiska och ni har fantastiska barn!

/Marie, mamma och lärare. 

10 kommentarer:

Susanne Fallqvist sa...

En av de absolut största problemen i skolan är likhetsdoktrinen och inkludering av ALLA till vilket pris som helst. Lärare är inga övermänniskor, de kan inte undervisa 20-30 elever om det finns personer som samtidigt stör. Politiker menar att läraren ska vara strängare, men det är okunskap. Vissa elever måste ha mer resurser och helst inte under omständigheter där 20 andra får lida.

Anna sa...

Där kan jag hålla med. Skolan är ju en erfarenhet som vi alla har. Då jag jämför med min skolgång, jag började ettan 1970, är att det nu i mina barns klasser finns så många fler stökiga och oroliga elever än vad som fanns i min klass.
Jag gick i en helt vanlig skola, vi var ungar från alla typer av familjer och socialgrupper, men vi fungerade bra. Vad jag förstår är att det numer är många barn i varje klass som får diverse diagnoser.Varför?
Dessa diagnoser, ADHD, Damp, Aspergers, var inget som vi hörde något om på 1970-talet. Det enda jag kom ihåg var en pojke som ansågs skolomogen och fick börja om ettan året efter, då var han lugnare.
Jag undrar varför denna massdiagnosticering kommit. Och varför används den av lärare och föräldrar som en ursäkt för att barn får bete sig stökigt och otrevligt? Beror detta på att vi som föräldrar släppt på vår uppfostringsroll och istället ursäktar vårt bråkiga barn med " Ni måste förstå, han har ju ADHD, så han kan inte hjälpa att han slår Lisa"?
Nu tror jag säkert att det finns barn med dylika handikapp,och jag har mött sådana barn, som inte varit bråkiga eller betett sig illa mot andra.
Men, och nu kommer jag att få på moppe för det är inte politiskt korrekt att säga detta, är det inte så att en hel del av dessa barn faktiskt bara är dåligt uppfostrade av föräldrar som troligen bara låtit ungarna sitta av tiden med våldsamma dataspel och aldrig öppnat en bok för att läsa med sitt barn?
Hur kan man annars förklara den ökande frekvensen av dessa diagnoser. Detta låter sig inte göras bara med hänvisning till att man förut inte kände till dem. Någonting har hänt som gör att de ökar.
Ansvarslöshet som förälder verkar ganska utbrett, i alla fall när jag ser mig runt i samhället. Föräldrar ursäktar hela tiden sina barns dåliga uppförande, mobilen sitter i ansiktet på de flesta, allt är tillåtet.
Svenskar är ju så rädda att göra fel, att kränka, att faktiskt säga till att dåligt uppförande faktiskt inte är tillåtet, vare sig du är frisk eller har sjutton diagnoser!
Vore det inte bättre för alla barns skull att återinföra specialklasser för barnen med diagnos? Föräldrar till barnen skulle slippa känna sig utpekade varje gång deras barn gjort något illa, detta eftersom man i en sådan liten specialklass skulle ha större förståelse.Dessa barn skulle då ges en bättre chans än nu att faktiskt ta sig vidare i samhället utan skada vare sig för sig själva eller andra.
Samtidigt skulle då de hyfsat ordentliga ungarna få en lugnare miljö.Min dotter har blivit mobbad av en pojke med diagnos, varför ska hon utsättas för det bara för en politisk princips skull ( och på grund av att han har mesiga föräldrar)?
Jag tycker verkligen synd om lärarna som får dessa jätteklasser. Samtidigt undrar jag om inte en del av strulet i klasserna beror det pedagogiska missgrepp som heter PBL- problembaserat lärande.
Det låter så fint att alla ska söka kunskap och samarbeta. I praktiken blir det en massa spring i klassrummet, fjamsande med mobiler och de enda som verkligen gör någonting är de ambitiösa barnen, de övriga åker snålskjuts.
Och inte söker man kunskap i böcker inte. Nej, numer har ju Wikipedia allt som behövs. När jag nämner för föräldrar att mina ungar får lov att söka svar först i Nationalencyklopedin och i fackböcker innan vi går ut på nätet för eventuell dagsaktuell uppdatering, så ser de på mig som om jag inte är klok. Men så är bildning ett glömt begrepp i Sverige.
Tyvärr stötte jag på PBL eländet under mina sista år på universitetet, katastrof, det fungerar inte ens på vuxna.
Oj detta blev ett långt och indignerat inlägg, men det är ett ämne som verkligen berör mig.

Jag tackar dig för ett vist blogginlägg och önskar dig lycka till i fortsättningen av ditt lärarliv. Dina elever har en klok fröken!

Diana sa...

Helt rätt! Det är skillnad på fostran och kunskap. Föräldrar har helt klart uppgiften fostran på sitt ansvarsområde! OCH vi borde vara enormt tacksamma för att vi har en skola dit vi kan skicka våra barn och få dem rustade med verktyg som vi kanske inte själva kan ge dem. Inte lämpa över alla bestyr med våra små på er lärare. Skärpning på oss alla!!

MissMian sa...

Tack för era kommentarer. Däremot blir jag väldigt fundersam kring Annas kommentar och jag ställer mig INTE bakom de tankar hon har kring barn med ADHD och "stökiga barn". Nu handlar mitt inlägg inte alls om dessa barn utan att som förälder ta över ansvaret för sina barn. När det gäller barn med diagnoser...det kanske skulle bli mitt nästa inlägg?

Anna sa...

Hej Jag försökte göra en kommentar, men den blev för lång. Därför har jag kopierat den och delat upp den i två kommentarer. Så hoppas jag att det fungerar:-)

Hejsan!
Jag försökte skicka dig ett svar igår via min mobil, men det måste ha kommit bort i cyberrymden och väl var det, för det var långt ;-)!

Vad är det i min kommentar som gjort dig fundersam? Jag vill verkligen gärna ha svar, du verkar klok. Jag vet att mitt inlägg blev långt, detta är en fråga som engagerar mig. Därför vore jag glad om du kunde precisera vad som bekymrar dig i det jag skrev.

Vad är det som du tycker att jag har fel i beträffande ADHD? Jag vet att jag sticker ut hakan med mina åsikter, men jag har nog en del fog för dem.

jag har just läst klart en bok, som jag tror anses kontroversiell. Jag har den inte framför mig just nu, men jag tror att titeln är "När barnen tog makten" av David Eberhardt. Det är en del saker jag inte håller med i boken, som stödet til hemmafruar, men han skriver mycket vettigt. En hel del som kanske du, med tanke på ditt blogginlägg angående föräldraransvar, skulle hålla med om. Att vi har kapitulerat som föräldrar och inte längre vågar ställa krav på våra barn angående uppförande och hänsyn till andra.

Han tar också upp ADHD och den explosition i diagnosticerande av barn med just detta och andra neuropsykiatriska funktionshinder. Han skriver, om jag tolkar honom rätt, att dessa barn skulle må bra av en skola med mer ordning, en äldre pedagogik kanske fungerade bättre på dessa barn, gav dem inte så många valmöjligheter, deras hjärnor fick lättare att koncentrera sig.

Han nämner också det intressanta faktum att det är i Väst explositionen av ADHD diagnoser skett. Motsvarande har inte alls hänt i östasien, och det är i dessa länder barnen uppfyller skolans mål bäst. Även i USA finns intressanta skillnader. Om jag nu kommer ihåg rätt är frekvensen av diagnosticerade ADHD barn betydligt högre på östkusten i USA än på västkusten. Varför? Den slutsats jag drar av dessa fakta blir att det på USAs östkust råder ett klimat där föräldrar och psykiatrisk personal lättare tar till diagnosen ADHD än vad motsvarande personer gör på USA:s västkust. En slutsats jag drar av ovanstående exempel är att en del barn som numer diagnosticeras med ADHD faktiskt inte är annat än dåligt uppfostrade barn, barn som släppts iväg och inte fått krav på ett vettigt beteende och att visa hänsyn. Om det inte är så, varför kryllade det inte av rastlösa, hämningslösa, impulsiva barn förr i världen? En och annan fanns, inte mer. Någonting har hänt, och jag tror inte att det är bättre diagnoser som är orsaken till ökningen. Det är någonting annat. Vad är det? Miljögifter ( varför skiljer det sig då från landsdel till landsdel i länder som har samma miljölagstiftning och samma infrastruktur av fabriker, kommunikation etc, som i USA?). Kan det vara hur vi knyter an till våra barn, bryr vi oss om dem för lite? Nja, förr lämnades ungarna litet mer åt sig själva en stor del, nu får de inte knappt gå ett steg utan att mamma eller pappa ska vara med och curla.
Jag tror att det helt enkelt är så att ett dåligt beteende många gånger diagnosticeras som ett ADHD beteende, särskilt hos pojkar. Flickors ADHD, ja, jag tror att diagnosen finns bara att den inte är så utbredd som den är idag, flickors ADHD är oftast av ett stillsammare slag. Jag läste en nork bok om detta, tyvärr kommmer jag varken ihåg titel eller författare.

Anna sa...

(Jag beklagar stavfelet ovan!)
Sveriges Radio hade i december en mycket uppmärksammad radioserie som hette "Kaosklass". Har du lyssnat på den? Det skulle verkligen vara mycket intressant att få ta del av dina åsikter! Jag är inte alls ironisk, det är svårt att skriva på internet ibland utan att alla tror att jag bara raljerar, så är det inte alls. Du förefaller ha en massa erfarenhet och därför är jag intresserad av vad du tycker. Sedan kanske vi inte tycker likadant, men så är det ju i livet ;-)

Du har, vad jag förstår, flera år i yrket och då bör du ha gått lärarutbildningen när den fortfarande utexaminerade goda lärare. Orsaken till denna passus är att jag har, genom nära vänner, god insikt i det förskräckande läge som dagens lärarutbildning befinner sig i. Själva utbildningens krav är det inte fel på, men de studenter som nu läser till lärare är i många fall totalt olämpliga som kunskapsförmedlare. Detta då de i stor utsträckning saknar de mest basala kunskaper och även saknar så grundläggande förmågor som att skriva och förstå det svenska språket. Inte på grund av invandring, denna brist är främst synlig bland svenskfödda studenter. Skrämmande! Tyvärr är lärosätena tvingade att godkänna dessa studenter eftersom de anslag som de är beroende av beräknas på antalet slutexaminerade studenter. Ett sjukt system som gör att det till den svenska skolan kommer ett helt lass med okunniga och totalt olämpliga lärare. Jag är mycket, mycket misstänksam när det kommer en ny lärare till barnens skola. Som tur är, så är det en bra och populär skola, så rektor har många ansökningar att välja bland! Men detta medför ju även ett ökande problem för skolor i problemområden. Många lärare flyr dessa skolor och de enda som till sist står till buds är dessa okunniga nya lärare. Det blir då en spiral. Bråkiga elever+ dåliga lärare=ännu sämre skola. Det är att svika dessa skolor och de goda lärare som kanske fortfarande finns kvar där! Jag säger inte svika eleverna, för de har sig själva att skylla om de är struliga!

Oj, ny blev det ett långt inlägg igen ;-). Som sagt, skolan engagerar mig!

Anna sa...

Hej För en gång skull en kort kommentar;-) Hittade denna länk. Jag hopas at den fungerar!
http://modernpsykologi.wordpress.com/2013/01/29/hellre-mindre-klasser-an-slentrianmassig-diagnos/

MissMian sa...

Anna och andra som kommenterat.
i mitt inlägg ville jag belysa föräldrarnas ansvar för sina barn och att det är lätt att skolan får ta ett ansvar som borde ligga på föräldrarna. I kommentarerna här har det kommit upp en del kring den problematik som finns i skolan och om barn som inte "passar in" i systemet. Jag har läst era kommentarer och någon dag kanske jag sätter mig och skriver ett blogginlägg kring det. Känner att fokus på de frågorna inte är riktigt samma som det jag ville belysa med mitt inlägg. Återigen, skolan har ett stort ansvar MEN vi får inte glömma bort vårt ansvar som föräldrar.

Yvonne sa...

Anna.... du kan väl läa det här..
http://www.maskrosludd.se/blog/?p=380

Anna sa...

Tack Yvonne, nu har jag läst maskrosludd och det är ju hjärtskärande. Hoppas det går bra för den pojken. Men jag vidhåller nog mina åsikter ovan.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...