fredag 7 februari 2014

Diagnos eller inte?

Anna är en av de som kommenterade mitt inlägg om Föräldrar och skolan och en del av det hon skrev fick mig att fundera en del på hur vi i skolan arbetar med att diagnostisera barn. Det kan handla om dyslexi, ADHD, Asbergers, ADD, autism eller andra diagnoser. Jag kommer att fokusera mitt inlägg här på ADHD men tankarna kring diagnostisering gäller även andra diagnoser.

För det första, jo, barn med dessa diagnoser fanns långt innan man började diagnostisera! Tyvärr blev de ofta missförstådda som "bråkiga barn" eller ouppfostrade barn och samhället, skolan och föräldrarna fick inte den kunskap som kunde hjälpa dessa barn till en bättre skolgång och ett bättre liv. Det finns långt tillbaka i tiden dokumenterat om barn som inte har förmåga att koncentrera sig och "uppföra sig". Ofta satt man dessa barn i särskilda undervisningsgrupper eller så fick de en bristfällig skolgång med ständiga misslyckanden. Många av dem fullföljde inte grundskolan.

Än i dag är personer med en diagnos överrepresenterade på våra fängelser. Jag har läst en siffra på att var tredje man som sitter i fängelse har ADHD och det är oroande. Många av dessa har berättat om att de fått sin diagnos först i vuxen ålder och att de under barndomen inte fått något stöd eller hjälp. En del har "självmedicinerat" sig själva med alkohol eller droger.

Man har idag allt mer börjat medicinera fångar som fått diagnoser och det har visat sig att risken för återfall minskat radikalt! Nu vill jag absolut INTE säga att barn och ungdomar med ADHD kommer att bli brottslingar! Vi kan vända på det och titta på idrottare på hög nivå, en grupp som också har många med ADHD. T.ex Michael Phelps (världens bästa simmare), Magic Johnson och Michael Jordan. Det finns många andra framgångsrika personer som har fått diagnosen eller som troligtvis haft den, t.ex Bill gates, Jack Nicholson, Robin Williams, Salvador Dali och forskare tror också att Einstein hade ADHD!

Idag har forskningen gått framåt och man har (enligt mina erfarenheter) en bra arbetsgång när det gäller att diagnostisera barn med misstänkt diagnos. Tyvärr tar det tid, köerna till utredningarna är långa och man får nog räkna med att det tar upp till ett år innan utredningen är klar. De barn som jag anser ha behövt en utredning visar tydliga tecken på att deras svårigheter skulle kunna förklaras med en diagnos och att de skulle bli hjälpta av av det.
När symptomen orsakar svårigheter att klara av olika vardagssituationer, när det blir en funktionsnedsättning, är det viktigt att utreda. (Likaväl som att det är viktigt att skicka ett barn som verkar se dåligt till optikern!!) Jag är pedagog, inte psykolog och för att stötta och hjälpa på bästa sätt behöver vi lärare också hjälp av experter. En utredning kostar pengar och de som tror att vi skickar iväg barn på utredning "bara för att" kanske borde tänka en gång till. Det ligger en hel del tankearbete bakom innan vi föreslår en utredning. Jag kan bli lite ledsen när man har föräldrar som inte går med på en utredning, vi vill ju bara det bästa för deras barn och jag har sett hur andra barn blivit hjälpta. Samtidigt får man inte glömma att det är ett sorgearbete att inse att ens barn har en funktionsnedsättning. Många känner att det är något "fel" på deras barn och där spelar omgivningens och ens egna inställning till diagnoser in. Barn med en diagnos är INTE "dumma i huvudet".

ADHD liksom alla andra diagnoser är väldigt individuell och ibland när man har ett barn i klassen så kan man känna att man inte helt vet hur man ska kunna hjälpa barnet på bästa sätt. Det som fungerar för ett barn kanske inte alls fungerar för ett annat. Man har idag mycket större kunskap kring hur man ska kunna hjälpa dessa barn att få en positiv utveckling. När jag ibland har suttit med psykologen och gått igenom en utredning har det ofta blivit en AHA-upplevelse för mig. En del barn har också kombinationer av flera diagnoser och det är väldigt viktigt att veta för att möta barnet på rätt sätt. Utredningen visar väldig tydligt vilka delar barnet har svårt för och vilka delar barnet klarar av och jag får då som pedagog ett väldigt bra verktyg för att möta detta barn på bästa sätt. Dessutom får också föräldrarna stöd och hjälp och det är lika viktigt som att skolan får det. Vardagen hemma måste också fungera.

NEJ! Man behöver inte (ska inte behöva) en diagnos för att få hjälp MEN en diagnos kan tala om HUR vi bäst ska kunna hjälpa! (Sedan är bristen av resurser ett kapitel för sig...)

Forskning har visat att mellan 3-6 % av alla barn har ADHD (det är ca ett barn i varje klass) och med stöd och hjälp, både i skola och på fritiden kan dessa barn klara av livet bra. När det gäller medicinering så är det olika från barn till barn och man ger inte heller medicin till alla bara för att man har en diagnos. Givetvis har medicineringen av barn med diagnos ökat och det är ju också för att kunskaperna kring medicineringen har ökat. (Samma fenomen när det gäller att diagnostisera...)
Många som har blivit medicinerade berättar om att de har fått ett annat liv och jag kan säga att de barn jag har mött innan och efter medicinering har varit otroligt hjälpta av medicinering. Utan att överdriva så har det varit som natt och dag! Barn och föräldrar har berättat att det har varit som att se allt klart istället för att bara ha kaos i huvudet.

Jag tror på en tidig diagnostisering. Vadå? Ska barnet få en stämpel redan tidigt? NEJ, diagnosen i sig är ingen stämpel. Omgivningens okunskap är det, det är människor som gör diagnosen till något konstigt och annorlunda. Jag har mött barn på högstadiet som blivit diagnostiserade sent och för det flesta av dem har det varit en lättnad, de har fått en förklaring på varför de inte är "som alla andra" och de känner ofta att de önskar att det gjorts tidigare, att de har blivit bestulna på flera år.

Gör en diagnos att barnet får bete sig hur som helst? Nej, givetvis INTE! Alla som lever i ett samhälle måste följa de regler och lagar som finns. En barn med t.ex ADHD för givetvis inte gå omkring och slå på folk! Diagnosen ska göra att barnen får hjälp med sin impulskontroll och inte slåss. Och ni som arbetar med barn vet att slagsmål förkommer (även om det inte är ok) bland barn, diagnos eller inte. Det är inte heller alla barn med ADHD som slåss eller beter sig illa! De flesta av de barn jag har mött med ADHD har INTE varit aggressiva! De flesta av dem har haft problem med överaktivitet och svårigheter att fokusera på en sak i taget. Det jag har märkt är att det för en del är svårare att hantera en situation där man blir provocerad och att barn många gånger finner ett nöje i att reta ett barn med olika svårigheter för att han/hon blir ju så arg. Där har vi något att arbeta med, att inte medvetet reta någon, oavsett vem man retar!

Jag har säkert missat massor i mina funderingar och tankar men min poäng i det här inlägget är:
JA, det finns barn som misstas för ouppfostrade när de egentligen har en funktionsnedsättning.
JA, det finns även barn som "bara" är ouppfostrade men de kommer inte att få en diagnos (utredningen är så omfattande att den inte diagnostiserar ouppfostrade barn!)
JA, många blir hjälpa av att få en diagnos!
JA, jag tror på att utreda, om svårigheterna gör att barnet får svårt att klara av vardagen på ett bra sätt.
JA, jag tror på att utreda tidigt om behoven finns och det kan hjälpa barnet.
JA, jag tror på att medicinering KAN hjälpa och att de enda som kan bedöma det är läkare och psykolog.
JA, jag tror att rätt kost, tydlig struktur och mycket uppmuntran kan hjälpa dessa barn mycket!
JA, det saknas ofta resurser för att hjälpa alla barn på rätt sätt. Det gäller ALLA barn, inte bara de med en diagnos av något slag. (När det gäller skolan och resurser...så är det något som kanske dyker upp i ett annat inlägg någon gång.)
NEJ, jag är inte så naiv så jag tror att alla som får en diagnos får den hjälp de behöver. Tyvärr, men chansen är större att kunskapen kring barnet ökar och att det hjälper en del på vägen.
NEJ, ADHD är inte en ny påhittad sjukdom! Forskning går som tur är framåt, tyvärr är det inte lika lätt att ändra folks inställningar.

Detta är återigen mina tankar och åsikter. En del av det jag skriver grundas på forskning, annat på mina egna erfarenheter. Jag har läst att det finns barn och föräldrar som INTE upplevt en utredning som något positivt. Själv har jag inte mött några som uttryckt att de upplevt det som negativt. Många har dock upplevt den första tiden som jobbig och förvirrande (det är ju många gånger ett sorgearbete). Om det är någon som läser det här som har negativa erfarenheter kring att få en diagnos så får ni gärna dela med er av era tankar och funderingar.
Givetvis tror jag att upplevelsen beror mycket på HUR man sedan har gått vidare, vilket stöd och hjälp barnet, föräldrarna och pedagogerna fått. Sedan får man inte glömma att de som är negativa till en utredning går inte heller igenom en då man alltid ska ha föräldrarnas samtycke.

Några intressanta sidor på nätet för de som är intresserade:

Om att leva med en diagnos:
http://bloggmalplace.wordpress.com/
http://underbaraadhd.com/tag/adhd-blogg/
http://blogg.1177.se/leva-med-adhd-och-bipolar-sjukdom/
http://malinsky300.com/

Om själva diagnosen:
http://www.netdoktor.se/barn/artiklar/barn-med-adhd/
http://www.rbu.se/adhd-damp
http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Adhdadd/Faktablad-om-adhdadd/adgats/ (Många bra länkar här till vidare läsning)
http://www.attention-riks.se/index.php/npfsubmeny/adhd.html
http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=130&a=153862&l=sv
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kostbyte-kan-lindra-adhd_5915201.svd
http://www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp?level=2&sorting=1&sitekey={0AA56B5B-7B76-42B0-A706-9060AAF76BBA}&pagekey={252ED09C-D4A6-4D6C-A290-04CA28A7BCD2}

Till föräldrar som har barn med ADHD:
http://www.publicerat.habilitering.nu/sll/export/sites/sll/downloads/att-vara-foralder-till-barn-med-adhd.pdf



Ta hand om varandra där ute och tänk på att alla är olika och att alla behöver bli accepterade och få kärlek.

/Marie

29 kommentarer:

Maja Stokk / eyovine sa...

Fantatiskt bra skrivet! Har läst ditt andra blogginlägg också om föräldra ansvar. Du skriver otroligt bra om viktiga saker! och jag håller med dig i allt faktiskt. Är det ok att dela dessa två blogginlägg på FB ?

Kram Maja

ts sa...

Tack! Väldigt bra sammanfattning!
Jag har två barn i tonåren med ADHD, två väldigt olika personligheter men ändå med många gemensamma drag som jag ser som deras "typiska" ADHAD-drag, om man nu kan prata om något dylikt :) Två utredningar, två diagnostiseringar, olika behandlingsformer osv men varken jag eller barnen ångrar att vi gjorde det och de har hjälp av sin diagnos.

Jessica Lind sa...

Tack...du sätter ord på mina tankar och upplevelser. Jag har två barn med ADHD och efter diagnossättning och inställning av medicin funkar vår vardag igen. Visst har det vart svårt och kämpigt men de har vart värt varenda minut.
Det som gör mig ledsen idag är all okunskap framförallt i skolan...när ska lärarutbildningen innefatta utbildning i neuropsykiatriska funktionshinder. Jag är helt övertygad om att det skulle underlätta deras arbete och tankesätt!

Kram Jessica

MissMian sa...

TS, tack för din kommentar :) Hoppas att ni får den hjälp ni behöver.

MissMian sa...

Jessica, jag håller med samtidigt får vi inte glömma att vi möter alla barn i skolan, med alla svårigheter. Om man i lärarutbildningen skulle gå in på djupet på de t.ex diagnoser som finns så skulle utbildningen ta allt för lång tid och bli alltför bred. När jag gick utbildningen så var en av kurserna jag gick "Barn med behov av särskilt stöd" och där fick vi en överblick över de olika svårigheter barn kan ha. De som läser till specialpedagoger har mycket mer och de läser mycket mer. Visst önskar jag att vi hade mer utbildning men förstår också hur tungrodd utbildningen då skulle bli. Därför är det ännu viktigare att vi som lärare för stöd av psykologer och speciallärare/specialpedagoger för att kunna skapa bra förutsättningar för dessa barn. Tyvärr styr ofta ekonomi och politik hur mycket hjälp vi får i vårt arbete. :(

Anonym sa...

Hej!
Jag är gymnasielärare enbart till elever med neuropsykiatriska funktionshinder, men jag är även mamma. En av mina 2 pojkar är just en sådan där av samhället dömd "ouppfostrad" pojk, som skulle bli så bra "om han bara skärpte sig".

Min son är överintelligent (haha, rätt nice att som mamma få skryta) Vilket gjorde att han "blåste" förtesten (de test tex en skolpsykolog utsätter barn för, innan man bestämmer för att skicka vidare till diagnostisering) Så skolan trodde inte på diagnos.
Först när min systerdotter, min son är kopia av henne, fick sin diagnos vid 15års ålder, förstod vi att det visst var utredning som gällde - sökte BUP själv och har inte ångrat det en dag! Visst var det kämpigt att genomgå diagnostisering - men både han och jag mådde, precis som du skrev, bättre av att veta. Många saker har ändrats sedan den dag vi fick veta, och vi lever ett bättre liv idag. Jag är en sådan mamma som "ger mitt barn droger varje dag för att få en lugn unge" (hoppas ironin framkommer) Men den som kallar min älskling lugn, kan gärna få testa några dagar =)Mitt lilla geni har däremot möjlighet att briljera och orka med! Tack för din text! Spot on!
Jag har en sida där jag och andra föräldrar skriver om vår vardag med diagnos i familjen - om någon av dina läsare är i behov av... https://www.facebook.com/pages/ADHD-kr%C3%A4ver-kunskap-t%C3%A5lamod-och-f%C3%B6rst%C3%A5else/301979046518857 eller sök: "ADHD kräver kunskap, tålamod och förståelse" på facebook Kommer där länka till din text - du kommer få många må bra ikväll! Tack igen! //Anna

AnnaBrodin sa...

Wohoooo yes =)

Anonym sa...

Jag tror att din text skulle nå ut till bredare massor om du skrev bättre. Innehållet och dina tankar är väldigt vettiga och bra, det är formuleringen jag menar så tro inte att jag ger kritik för din ställning i frågan, tycker som sagt den är väldigt bra! Men jag tappade och orkade inte läsa mer efter halva :( Du skriver som du pratar.

MissMian sa...

Tack Anna, tyvärr möter en del motstånd när de vill ha en utredning. Finns både lärare och skolpsykologer som är lite anti till att utreda...

Anonym...jag har inte skrivit inlägget för att få pris när det gäller språket. Jag har skrivit som mina tankar dykt upp och då blir det kanske inte perfekt, men i alla fall ärligt.

Anonym sa...

Bra skrivet. Väntar på utredning av sonen på 10 år som mer och mer blir medveten om sitt udda beteende. Kommer ofta hem ledsen med kommentarer som "kompisarna tror jag försöker vara rolig men det är massa energi i kroppen som måste ut". Fick min diagnos för ett halvår sen å min upplevelse av medicinen är att kaoset får en hanterbar struktur.

Malin Wiberg sa...

Bra skrivet! Glatt överraskad över att du nämner min blogg:) tack!/Malin

Anonym sa...

Jag förstår att de flesta (alla?) du mött har välkomnat resultatet av diagnostering och det är väldigt skönt om det har kommit till det idag. Jag som fick mitt barn diagnosterade på 1990-talet har tyvärr inte samma uppfattning och jag känner faktiskt inte någon som idag, 20 år senare, kan säga att något gott kom ur det. Inte jag heller.
Men skönt att utvecklingen går framåt och att det fungerar bättre idag.

Fredrik Larsson sa...

Detta var klokt, allsidigt belyst och lämnar föga att tillägga. Imponerande väl skrivet och beskrivet, en utmärkt sammanfattning av sakens natur och situationens komplexitet. Jag hoppas det är tillåtet att länka och citera, kanske även att vidarepublicera artikeln... månne?...

ingbritt karlsson sa...

Jag fick min diagnos för några år sedan. Har i hela mitt liv kännt mig annorlunda villket resulterade i att jag fick lägga in en högre växel för att passa in. Det krävde 150 % av mig. 1990 gick jag in i den berömda väggen. Har haft ett långt lidande av ångest oro och andra psykiska besvär. Kunde inte längre jobba med sjukskrivningar och allt vad det innebär.Fick till slut min diagnos. Som gett mig ett nytt liv. Men jag är märkt för evigt av alla onödiga misstag under tidens gång.Är kvinna 62 år som fått ett bra liv av mina mediciner.

MissMian sa...

Anonym, så tråkigt att det har varit jobbigt för er och även om jag tror att en diagnostisering underlättar så finns det tyvärr fortfarande många fördomar och mycket okunskap men förhoppningsvis blir det bättre och bättre.
Fredrik, det är helt ok att dela osv bara man kommer ihåg att tala om vart det kommer ifrån. :)
Ingbritt, Så sorgligt att det har tagit så lång tid för dig men vad skönt att du har ett bra liv nu. Kram!

Anonym sa...

Gräs! Finns inget bättre mot ADHD än cannabis! Jag och alla mina vänner gör det funkar hur bra som helst ! Cannabis är numera klassat som laglig medicin i flertalet delstater i USA mot ADD/ADHD, Någon som håller med om att man funkar 'bättre'?

MissMian sa...

Anonym, jag vill inte att det här inlägget på något sätt ska hylla Cannabis! Är själv väldigt emot alla form av narkotika, vet att vissa narkotikum verkar positivt på olika typer av svårigheter MEN tror också starkt på att alla form av självmedicinering är destruktivt och alla form av medicinering bör vara starkt kontrollerad av läkare.

Anonym sa...

Det är inte fel på barnen, felet är att alla tvingas in i samma form, och det orsakar förvirring. Vi behöver förändra vår syn på människan i grunden. Den förändringen beskrivs i Alkuajatus, så om ni vill hitta något som fungerar, kan jag verkligen rekommendera det. Läs mer om det och ladda ner eBoken "Det äkta Jaget" gratis på sidan http://www.alkuajatus.org

Anonym sa...

Bra skrivet....tack! :-)

Janne sa...

Mycket bra skrivet!
Jag jobbar mycket mot och med personer på t ex RSMH och då som lärare. Allt det du skriver stämmer så väl och en förståelse som så många andra behöver. Angående medicinering så är det säkerligen långt från alla som behöver det. Med rutiner, förståelse och sånt så kan de personerna fungera helt utmärkt. För guds skulle släpp inte in canabis i deras liv också.
Att arbeta med personer med diagnoser är lite som att släppa taget om det man kan och vet och välkomna in en helt ny färgsprakande värld.

Den här frasen från en forskare tycker jag är så skön "Vi 'normala' är tjuriga, därför kan vi ändra oss och göra på ett annat sätt. Personer med diagnoser är inte tjuriga, de kan bara inte ändra sig..Har det sagt att det ska göras så så ska det de och blir det inte så så flyr de uppgiften springande bort från oss. Självklart kan de ändra sig men der krävs att man gör förändringen tydlig, varför och hur på deras sätt/nivå."

Rutiner, påminna, regler, upprepande inlärning, motivering, veta-vad-som-ska-göras-i-vilken-ordning-vart-memon, tydlighet, inte vika av det som sagt och en hel del till är mer eller mindre viktiga i deras värld beroende på diagnos och spectra.

Det kan upplevas som om de struntar i allt och glömmer bort och smiter undan men de har en linje i taget och en massa saker som snurrar konstant i huvudet. Jag skulle inte vilja byta med dem och få allt snurrande samtidigt i huvet.

Men det finns enkla verktyg och enkla vägar att göra allt så mycket lättare för alla. Att förstå är försts steget.

Att skolan inte klarar av detta skapar utanförskap och gör tyvärr kanske också att allt fler av dem inte klarar målen.

Jag skriver också av erfarenheten att ha två bonus kids som just har diagnoser. Det var inte alls lätt innan jag förstod och lärde mig mer men än idag så är det spännande varje dag för varje dag, varje ålder, varje händelse, etc. Är en ny upplevelse och ibland chock. Men idag kan jag till och med hjälpa andra föräldrar rätt bra :)

Kan skriva många många rader mer men nöjer mig där.

MissMian sa...

Janne, du skriver så bra! Rätt på de egna tankar man har. När man släpper alla måsten och borden och får en glimt av en annan värld så är det helt fantastiskt. Jag kan också känna en stor frustration kring de kunskapskraven som finns idag som är väldigt svåra att anpassa till dessa barn. Vi behöver bli mer införstådda hur dessa barn tänker och att ta till vara på deras styrkor! Inte fokusera på vad de "inte klarar av".

Janne sa...

Tack :)
Men vi ska komma ihåg att de flests av dem är smarta, mycket smarta, och jag tror Inte på att ta bort eller ner kunskapsnivån de ska nå. Det är kanske inlärandet som måste anpassas. Under de första skolåren, antal skiljer mellan personer, är tröskeln att starta inlärningen högre. Kanske beroende lite på hur allt hanteras hemma också, där kanske någon blev arg men så är det. Men Det finns idag teknik som gör processen enklare, roligare, spännande, utmanande o.s.v. att nå de målen då deras först del i skolan kanske också är fylld med extra svårigheter i tal, motorik, skrivt, ordförståelse, innebördsförståelse, svårt med stora grupper, alla tankar. iPad och sån teknik går att utveckla till enkla verktyg för elever, lärare och föräldrar (skulle förresten vara ett utmärkt verktyg för alla elever, lärare och föräldrar för en modern skola som passar alla och förenkla för lärare och spara tid hos dem för att ge mer tid i klassrum)

Musik har vi upplevt fungera enormt bra för att skärma av och fokusera, inte vilken musik som helst utan punk/pop/rock som Simple Plan i hörlurar. Kan vara olika på personer kanske men prova det bandet.

Nåja, det var lite tankar till :)

Anonym sa...

Jag började med behandling för två år sen före det hade. Jag försökt att sluta dricka typ 30 gånger provat alla möjliga behandlingar inget funkade men tre dagar med concerta var allt borta. Så nu tar jag en om dagen har varit 100% nycker i två år nu men en ska som jag kände var att jag fick lära mig att vem jag var lära om mig själv

Theres Lindin sa...

Intressant att läsa i din blogg Marie.
Lika intressant att läsa andras kommentarer. Blev sugen att dela med mig, trots att det blir lite långt.

Vi visste tidigt att vår underbara son behövde bemötande utifrån som om han hade ADHD och Dyslexi.

Denna kunskap försökte vi förmedla till hans skola. I vår lilla ort så var det så gott som INGET nytänkande hos pedagogerna…. och tyvärr en elevhälsa som inte fungerade alls. För att inte tala om att det hade förekommit flerårig konflikt mellan elevhälsan och pedagogerna och att de ville helst inte ha något med varandra att göra.

När vi förmedlade information som riktade sig till pedagoger gällande råd om förhållningssätt och nyare forskning, så fanns det inte intresse för detta.

Man menade på fullt allvar att de inte haft barn med dyslexi eller ADHD på skolan tidigare. Säger pedagog som arbetat på skolan ca 20-30 år. Jag vet ju att detta är en omöjlighet.

Tillslut fick vi och även de sjukvårdskontakter som sonen hade nog. En basutredning gjordes…. dock inte av elevhälsan som diskvalificerades av oss och andra.

Det som kom fram var det vi föräldrar redan visste.
Vi hade inte problem hemma utan problemen uppstod i skolan när vår son med ADD inte gjorde så mycket väsen av sig eller kunde ta till sig katederundervisning i storklass.

Vi försökte få skolan intresserad av att ge honom det pedagogik och bemötande som är vedertagen och vi använt hemma. Men p.g.a.. att han inte störde andra och inte ställde till bråk, så var det enkelt för dem att glömma bort honom i ett hörn…. och ”sitta av lektion efter lektion” utan att få hjälp till att kunna nå kunskapsmålen.

Att som förälder ”gå bet” i att inte kunna motivera pedagoger till att bli nyfiken på ett barn och ta till sig nyare kunskap är märkligt.
Speciellt med tanke på att jag använt all min yrkeskunskap och lagt ner mycket tid och engagemang i detta. Jag har nämligen arbetat på Barn och ungdomshabilitering och arbetar idag på Vuxenhabilitering….. och har erfarenheter av handledning av skolpersonal och andra gällande diagnoser. Jag är själv uppdaterad i aktuell forskning och har kunskap i att använda även i arbetet den tydliggörande pedagogik och visualisering som behövs för barn med dessa särskilda behov.

Det finns en lyckligare slut på detta.

Efter mycket kontakter; byte av rektor, byte av personer inom elevhälsan, försökt till handledning av ovilliga pedagoger från nya elevhälsan, pedagoger som vägrar att ta emot handledning av BUP eller ta in råd från sjukvården, många samtal med verksamhetschef inom Hallsbergs kommun, sonen utvecklade panikångest-attacker av att tvingas till skolan och av bemötande av vissa pedagoger på ett olämpligt sätt så sökte vi och han fick plats i en annan skola på större ort.

Denna process tog några år.
DET VAR INTE ENKELT.

Efter en tuff inskolning på et halvt år…. så börjar vi se en ljusning vid tillvaron. HURRAA!

Sonen är TACKSAM och GLAD av att få komma till en skola där han ges förutsättningar att lära sig saker och att man pratar, har ambition att bemöta honom på ett sådant sätt att han får möjlighet till att utvecklas och nå kunskapsmålen i skolan.

Allting ÄR INTE perfekt.... men jag är så glad i att möta pedagoger som vill vara professionella, som har ambitionen att alla barn i klassrummet ska kunna lära sig det de undervisar.

Sättet som de lär sig behöver inte vara på SAMMA SÄTT för varje barn.
Den tydliggörande pedagogik som min son behöver har även hans klasskamrater glädje och nytta av.


Med denna historia vill jag INGJUTA HOPP till andra föräldrar och professionella att våga sticka ut och driva på så att man hittar lösningar för att ge förutsättningar för ALLA barn...... att få en skoltillvaro där man TRIVS OCH UTVECKLAS.
Alla barn har rätt till denna möjlighet!

Anonym sa...

Jättebra skrivet! Jag håller med dig om precis allt! Jag jobbar med just dessa barn och ser hur rätt insatser kan göra så stor skillnad!

MissMian sa...

Janne, återigen kloka tankar. Tyvärr har jag mött många barn med blanddiagnoser (ADD, Asberger ADHD...you name it..) och där bland annat förmågan att analysera och se saker i samband är väldigt bristfällig men däremot har förmågan att lära in fakta varit mycket utvecklad, tyvärr då utan att kunna sätta faktan i ett samband vilket nya läroplanen fokuserar otroligt mycket på. Just när det gäller de här barnen känner jag mig maktlös och önskar att man kunde använda pysparagrafen mer men man får ju inte plocka bort bedömningen av en förmåga helt..

MissMian sa...

Jenny, jag blir ledsen när jag läser ditt inlägg och håller helt med om att de visst måste haft dessa barn även hos dem! Antingen har man inte haft tillräckligt kunskap eller så har man varit feg. Det finns inom kåren en rädsla att utreda barn, en del ser det som något jobbigt och tror inte att det hjälper barnen. Jag måste ändå utgå från att alla vill barnens bästa men att man har olika syn på vad som är bäst för barnen. Jag tror att man själv som pedagog är rädd för att ett barn ska få en stämpel och inser inte att bara genom att tänka så är det precis vad de gör.
Klart att allt inte är perfekt!
Jag har två barn utan diagnos och jag kan säga att livet inte är perfekt här heller men att vi kanske möter andra typer av svårigheter. Kram på dig!

Raul Fernandez sa...

Bra utläggning om sk slaskdiagnoser! Dessvärre vill kommuner eller landsting sällan skjuta till resurser vid rätt tidpunkt - även om det innebär vinster för alla i framtiden.
Jag rekommenderar varmt att kontakta www.allasinnen.se för utredningar.
/Raul

Suzanne Andersson sa...

Suzanne Andersson 11/2 2014Tack för ett underbart "bondförnuftigt" inlägg! Har du tid o lust behövs du i den pågående debatten i "News voice". Där har en slöjdlärare/scientolog skrivit "ner " ADHD, medicinering mm så det liknar ingenting. Det som gör mig rädd är att folk så lättvindigt kallar medicinen vi får som hjälp för knark. Förnuftiga röster o åsikter behöver lyftas fram, annars vet man inte var det slutar.....

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...