fredag 28 februari 2014

Mer till Scrap-Perras CC

Hej igen!

Här kommern en LO till som jag gjorde till Scrap-Perras CC. Den här LOn är till en färgutmaning.


Nu är det skönt med fredag. I morgon ska jag och Smilla gå på bio. Tingeling och piratfen. Det blir mys!

/Marie

söndag 23 februari 2014

Scrap-Perra har CC!

Jag är lite krasslig och den här helgen har jag bara tagit det lugnt. Perfekt med OS på tv och en stund vid scrapbordet. Då är det ju bra att scrap-perra har CC! Jag har scrappat 4 LOs och det var länge sedan jag scrappade så mycket!

Här kommer min tolkning av skissen.


Hoppas att ni har haft en underbar helg!
/Marie

fredag 21 februari 2014

Lilla 7-åring

I måndags fyllde Smilla 7 år! Otroligt så fort åren går! Vi firade henne på söndagen med familjen och hon hade beställt marängsviss.

                                       (foto: Lars Asklund, redigering: Marie Asklund)

Hoppas ni har en underbar fredag!
/ Marie

onsdag 12 februari 2014

Nyårsafton 2012

Mitt inlägg om diagnostisering av ADHD har gjort att bloggen fått otroligt många besökare på kort tid. Egentligen är min blogg en blogg och först och främst scrapbooking men jobbet är en stor del av mitt liv och därför kommer det då och då ett inlägg om skolan och tankar som jag har genom mitt jobb. Att skriva av sig sina tankar är skönt och befriande och det känns så otroligt skönt när man får så mycket positiv feedback på det jag skriver, det visar att jag inte är helt fel ute i mina tankar och att jag är en bit på väg när det handlar om att möta barn med behov av särskilt stöd. Det svåra är att leva upp till det med de begränsande resurser som finns.

Idag tänkte jag dock att mitt inlägg skulle handla om scrapbooking först och främst. Som kanske de flesta vet som läser min blogg så var jag förut en snabbscrappare som scrappade otroligt mycket. Tyvärr har annat kommit emellan och lusten har inte funnits. Jag har till och med funderat på om jag ska sälja av material jag har, men har inte kommit mig för att göra det då jag hoppas att lusten ska komma tillbaka och för att det har varit en så stor del av mitt liv under så många år. Jag har kommit igång lite nu och jag hoppas att det håller i sig och ökar. Jag ska på Stockholm Scrap och pärl event helgen den 14-16 mars och jag hoppas att det verkligen sätter fart på mitt skapande igen. Jag ska verkligen försöka få plats på Linköpingsträffen i början av april också. I helgen scrappade jag den LO som jag visade i förra inlägget och jag gjorde också den här LOn, den är jag mindre nöjd med men ändå...


Har nu sportlov så jag hoppas att det blir lite mer scrappat, det är ganska mysigt att sitta och pyssla ihop med Smilla.

Ha det så gott!
/Marie

söndag 9 februari 2014

Orkidé

Här växlar ämnena snabbt...
Jag har även den här veckan hängt på skissutmaningen hos Scrap-perra och så här blev min tolkning


Jag blev ganska nöjd med den, gillar färgerna ihop. Fast det känns lite som att allt jag gör ser likadant ut, men det kanske det bara är jag som tycker?

Nu har jag i alla fall sportlov en vecka så det borde bli lite mer scrappat, jag har också gjort om lite i scraprummet och jag tycker alltid att man får lite mer inspiration när det är fint runt omkring.

Ha en underbar söndag!
/Marie

fredag 7 februari 2014

Diagnos eller inte?

Anna är en av de som kommenterade mitt inlägg om Föräldrar och skolan och en del av det hon skrev fick mig att fundera en del på hur vi i skolan arbetar med att diagnostisera barn. Det kan handla om dyslexi, ADHD, Asbergers, ADD, autism eller andra diagnoser. Jag kommer att fokusera mitt inlägg här på ADHD men tankarna kring diagnostisering gäller även andra diagnoser.

För det första, jo, barn med dessa diagnoser fanns långt innan man började diagnostisera! Tyvärr blev de ofta missförstådda som "bråkiga barn" eller ouppfostrade barn och samhället, skolan och föräldrarna fick inte den kunskap som kunde hjälpa dessa barn till en bättre skolgång och ett bättre liv. Det finns långt tillbaka i tiden dokumenterat om barn som inte har förmåga att koncentrera sig och "uppföra sig". Ofta satt man dessa barn i särskilda undervisningsgrupper eller så fick de en bristfällig skolgång med ständiga misslyckanden. Många av dem fullföljde inte grundskolan.

Än i dag är personer med en diagnos överrepresenterade på våra fängelser. Jag har läst en siffra på att var tredje man som sitter i fängelse har ADHD och det är oroande. Många av dessa har berättat om att de fått sin diagnos först i vuxen ålder och att de under barndomen inte fått något stöd eller hjälp. En del har "självmedicinerat" sig själva med alkohol eller droger.

Man har idag allt mer börjat medicinera fångar som fått diagnoser och det har visat sig att risken för återfall minskat radikalt! Nu vill jag absolut INTE säga att barn och ungdomar med ADHD kommer att bli brottslingar! Vi kan vända på det och titta på idrottare på hög nivå, en grupp som också har många med ADHD. T.ex Michael Phelps (världens bästa simmare), Magic Johnson och Michael Jordan. Det finns många andra framgångsrika personer som har fått diagnosen eller som troligtvis haft den, t.ex Bill gates, Jack Nicholson, Robin Williams, Salvador Dali och forskare tror också att Einstein hade ADHD!

Idag har forskningen gått framåt och man har (enligt mina erfarenheter) en bra arbetsgång när det gäller att diagnostisera barn med misstänkt diagnos. Tyvärr tar det tid, köerna till utredningarna är långa och man får nog räkna med att det tar upp till ett år innan utredningen är klar. De barn som jag anser ha behövt en utredning visar tydliga tecken på att deras svårigheter skulle kunna förklaras med en diagnos och att de skulle bli hjälpta av av det.
När symptomen orsakar svårigheter att klara av olika vardagssituationer, när det blir en funktionsnedsättning, är det viktigt att utreda. (Likaväl som att det är viktigt att skicka ett barn som verkar se dåligt till optikern!!) Jag är pedagog, inte psykolog och för att stötta och hjälpa på bästa sätt behöver vi lärare också hjälp av experter. En utredning kostar pengar och de som tror att vi skickar iväg barn på utredning "bara för att" kanske borde tänka en gång till. Det ligger en hel del tankearbete bakom innan vi föreslår en utredning. Jag kan bli lite ledsen när man har föräldrar som inte går med på en utredning, vi vill ju bara det bästa för deras barn och jag har sett hur andra barn blivit hjälpta. Samtidigt får man inte glömma att det är ett sorgearbete att inse att ens barn har en funktionsnedsättning. Många känner att det är något "fel" på deras barn och där spelar omgivningens och ens egna inställning till diagnoser in. Barn med en diagnos är INTE "dumma i huvudet".

ADHD liksom alla andra diagnoser är väldigt individuell och ibland när man har ett barn i klassen så kan man känna att man inte helt vet hur man ska kunna hjälpa barnet på bästa sätt. Det som fungerar för ett barn kanske inte alls fungerar för ett annat. Man har idag mycket större kunskap kring hur man ska kunna hjälpa dessa barn att få en positiv utveckling. När jag ibland har suttit med psykologen och gått igenom en utredning har det ofta blivit en AHA-upplevelse för mig. En del barn har också kombinationer av flera diagnoser och det är väldigt viktigt att veta för att möta barnet på rätt sätt. Utredningen visar väldig tydligt vilka delar barnet har svårt för och vilka delar barnet klarar av och jag får då som pedagog ett väldigt bra verktyg för att möta detta barn på bästa sätt. Dessutom får också föräldrarna stöd och hjälp och det är lika viktigt som att skolan får det. Vardagen hemma måste också fungera.

NEJ! Man behöver inte (ska inte behöva) en diagnos för att få hjälp MEN en diagnos kan tala om HUR vi bäst ska kunna hjälpa! (Sedan är bristen av resurser ett kapitel för sig...)

Forskning har visat att mellan 3-6 % av alla barn har ADHD (det är ca ett barn i varje klass) och med stöd och hjälp, både i skola och på fritiden kan dessa barn klara av livet bra. När det gäller medicinering så är det olika från barn till barn och man ger inte heller medicin till alla bara för att man har en diagnos. Givetvis har medicineringen av barn med diagnos ökat och det är ju också för att kunskaperna kring medicineringen har ökat. (Samma fenomen när det gäller att diagnostisera...)
Många som har blivit medicinerade berättar om att de har fått ett annat liv och jag kan säga att de barn jag har mött innan och efter medicinering har varit otroligt hjälpta av medicinering. Utan att överdriva så har det varit som natt och dag! Barn och föräldrar har berättat att det har varit som att se allt klart istället för att bara ha kaos i huvudet.

Jag tror på en tidig diagnostisering. Vadå? Ska barnet få en stämpel redan tidigt? NEJ, diagnosen i sig är ingen stämpel. Omgivningens okunskap är det, det är människor som gör diagnosen till något konstigt och annorlunda. Jag har mött barn på högstadiet som blivit diagnostiserade sent och för det flesta av dem har det varit en lättnad, de har fått en förklaring på varför de inte är "som alla andra" och de känner ofta att de önskar att det gjorts tidigare, att de har blivit bestulna på flera år.

Gör en diagnos att barnet får bete sig hur som helst? Nej, givetvis INTE! Alla som lever i ett samhälle måste följa de regler och lagar som finns. En barn med t.ex ADHD för givetvis inte gå omkring och slå på folk! Diagnosen ska göra att barnen får hjälp med sin impulskontroll och inte slåss. Och ni som arbetar med barn vet att slagsmål förkommer (även om det inte är ok) bland barn, diagnos eller inte. Det är inte heller alla barn med ADHD som slåss eller beter sig illa! De flesta av de barn jag har mött med ADHD har INTE varit aggressiva! De flesta av dem har haft problem med överaktivitet och svårigheter att fokusera på en sak i taget. Det jag har märkt är att det för en del är svårare att hantera en situation där man blir provocerad och att barn många gånger finner ett nöje i att reta ett barn med olika svårigheter för att han/hon blir ju så arg. Där har vi något att arbeta med, att inte medvetet reta någon, oavsett vem man retar!

Jag har säkert missat massor i mina funderingar och tankar men min poäng i det här inlägget är:
JA, det finns barn som misstas för ouppfostrade när de egentligen har en funktionsnedsättning.
JA, det finns även barn som "bara" är ouppfostrade men de kommer inte att få en diagnos (utredningen är så omfattande att den inte diagnostiserar ouppfostrade barn!)
JA, många blir hjälpa av att få en diagnos!
JA, jag tror på att utreda, om svårigheterna gör att barnet får svårt att klara av vardagen på ett bra sätt.
JA, jag tror på att utreda tidigt om behoven finns och det kan hjälpa barnet.
JA, jag tror på att medicinering KAN hjälpa och att de enda som kan bedöma det är läkare och psykolog.
JA, jag tror att rätt kost, tydlig struktur och mycket uppmuntran kan hjälpa dessa barn mycket!
JA, det saknas ofta resurser för att hjälpa alla barn på rätt sätt. Det gäller ALLA barn, inte bara de med en diagnos av något slag. (När det gäller skolan och resurser...så är det något som kanske dyker upp i ett annat inlägg någon gång.)
NEJ, jag är inte så naiv så jag tror att alla som får en diagnos får den hjälp de behöver. Tyvärr, men chansen är större att kunskapen kring barnet ökar och att det hjälper en del på vägen.
NEJ, ADHD är inte en ny påhittad sjukdom! Forskning går som tur är framåt, tyvärr är det inte lika lätt att ändra folks inställningar.

Detta är återigen mina tankar och åsikter. En del av det jag skriver grundas på forskning, annat på mina egna erfarenheter. Jag har läst att det finns barn och föräldrar som INTE upplevt en utredning som något positivt. Själv har jag inte mött några som uttryckt att de upplevt det som negativt. Många har dock upplevt den första tiden som jobbig och förvirrande (det är ju många gånger ett sorgearbete). Om det är någon som läser det här som har negativa erfarenheter kring att få en diagnos så får ni gärna dela med er av era tankar och funderingar.
Givetvis tror jag att upplevelsen beror mycket på HUR man sedan har gått vidare, vilket stöd och hjälp barnet, föräldrarna och pedagogerna fått. Sedan får man inte glömma att de som är negativa till en utredning går inte heller igenom en då man alltid ska ha föräldrarnas samtycke.

Några intressanta sidor på nätet för de som är intresserade:

Om att leva med en diagnos:
http://bloggmalplace.wordpress.com/
http://underbaraadhd.com/tag/adhd-blogg/
http://blogg.1177.se/leva-med-adhd-och-bipolar-sjukdom/
http://malinsky300.com/

Om själva diagnosen:
http://www.netdoktor.se/barn/artiklar/barn-med-adhd/
http://www.rbu.se/adhd-damp
http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Adhdadd/Faktablad-om-adhdadd/adgats/ (Många bra länkar här till vidare läsning)
http://www.attention-riks.se/index.php/npfsubmeny/adhd.html
http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=130&a=153862&l=sv
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kostbyte-kan-lindra-adhd_5915201.svd
http://www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp?level=2&sorting=1&sitekey={0AA56B5B-7B76-42B0-A706-9060AAF76BBA}&pagekey={252ED09C-D4A6-4D6C-A290-04CA28A7BCD2}

Till föräldrar som har barn med ADHD:
http://www.publicerat.habilitering.nu/sll/export/sites/sll/downloads/att-vara-foralder-till-barn-med-adhd.pdf



Ta hand om varandra där ute och tänk på att alla är olika och att alla behöver bli accepterade och få kärlek.

/Marie

söndag 2 februari 2014

Söta systrar

Här kommer en LO som jag gjort till Scrap-Perras veckoskiss. Fotot är taget på Saras 21 årsdag och jag gillar verkligen hur gosiga mina fina döttrar är!


Hoppas ni har en underbar helg!
/Marie
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...